här sitter jag & funderar. jag tänker på min kära mamma, och hur livet är så jävla orättvist och förjävligt ibland.
2006 fick min mamma diagnosen Multipel skleros (ms) och från att gå ifrån att vara världens piggaste människa och att aldrig vara sjuk till att inte kunna gå utan kryckor. efter några år började mamma gå med rollator, och inte långt efter det så blev det rullstol. i dagsläget så är hon helt beroende av rullstolen, hon kan inte gå och har personlig assistans nästan dygnet runt. men hon är en kämpe, och även ifall hon bara vill kasta in handduken ibland så hittar hon ändå strykan att fortsätta , och jag beundrar henne så mycket för det. vi människor uppskattar inte det vi faktiskt har, man tar förgivet att kunna gå, stå, äta & skita. kanske borde man stanna upp någongång ibland och faktiskt uppskatta allt som man har runtomkring sig.
jag är så stolt över min mamma, hon har lärt mig så mycket om livet & låtit mig få gå mina egna vägar och jag har fått göra mina egna misstag. men hon har alltid stått upp för mig, oavsett mina misstag i livet.
så tack mamma, för du fick mig att bli den människa Jag är idag.